Kanske kunde hon
förnimma det där
som låg djupt rotat

likt ett rostbeständigt fönsterbleck
var det inristat där
djupt inom.

Det var inte blindheten som dolde det för henne
inte heller neglekt eller likgiltighet
bara okunskap om livet.

Egentligen
lever hon
tror jag,
men i sin egen dimension.

Alla kanske kan bli lyckliga
om man inte vänder blicken för djupt inåt

också hon har väl lärt sig det
tänker jag,

men ändå ser jag
istappar i hennes blick
ihopsjunkna andetag om livet

Det ofrälsta leendet för den älskande
Helomvändningen som förvandlar hennes späda gestalt
till någon som vill se

livet
och andas en liten stund

Kanske älska om hon blir förmögen till det
Livskunskapa sig litegrand.

Jacqueline