Hur börjar man beskriva att det inte blir bättre?
Att tiden inte läker alla sår.
Trots ett halvt decennium senare, andas du i min nacke varje dag.
Men jag vänder mig aldrig om.

Jag vågar inte erkänna att jag fortfarande vill.
Du har fru och barn och jag säger att jag tror på ödet och låter det gå.
Gör dagliga rutiner som alla andra.
I nuet finns inga tidsmaskiner.
Men jag är fortfarande fast i ett då.

Jag följde mina behov, de har lett mig där jag är.
Jag ska hjälpa och njuta av vackra vyer, förverkliga mig och mina drömmar.
Konstigt nog är du vackrast än idag.
Men jag kan inte skriva om allt nu.

Jag åker ett tåg baklänges, tänker att det är en metafor för mitt liv.
Jag färdas fram men alltid med blicken fast i det förflutna.
Och jag är på väg mot något, dit du inte följde med.
Jag ser inte vart.
Men jag vänder mig inte om.