jag har verkligen ingen känsla för tid så än en gång
försovde jag mig, lillebror väckte mig med en softairgun
pointerad mot min tinning och det fanns inget varmvatten
så jag luktade lite illa och gick likt en powerwalkande
robot iväg med min kofta ut och in och tänkte att det
var väl själve fan.....

jag tog 13.40 buss till stan
springa springa hela dan
bakåt framåt skog och stad
liv och död och samvetskval
ser dig genom fönstret
hur du ler och kokar te
trots inget kaffe på morgonen
fick du mig att le

och jag önskar så hårt jag bara kunde att du skulle se mig
så jag gick lite pinsamt långsamt förbi och hörde i bakgrunden
ett: *änglakör* när du tittade upp och jag trodde att det
var mig du såg och såg hela vårt liv förbi i en revy med
snygga kulturuella barn och vegetariskmiddag och ett fint
hus och och och.... du tittade ner i disken igen.
Jag ville bara springa in till disken och tala om för dig
allt jag är och inte är och allt jag skulle kunna vara och
hur fina våra skit snygga barn skulle bli och hur fin du
är när du ler och att jag varken är psykopat, brukar inte
äta gul snö och att jag önskade när jag var liten att
jag var batman och kan därför försäkra dig om att jag skulle
ta hand om dig för batman är en sån gentleman och det finns
brist på sånna i dagens samhälle och att jag pratar så himla
mycket när jag blir nervös och du verkar hela tiden vara
så sjukligt stabil och lugn.

men jag vet att jag inte bryter på en cool skånsk dialekt
eller är medlem i nån galen kristen sekt
Jag är varken anorektisk
eller energisk och epileptisk
Jag är inte Johnny cash
eller någons white trash
jag är inte heller en svart rappare
eller en mordisk kidnappare
jag kastar inte gatstenar
eller tävlar i underliga idrotsgrenar
är varken köttätare eller vegan
eller kapare av nått flygplan
jag förstår mig inte på fågelkvitter
eller är nån jätte användare av färg och glitter.

jag är varken hjälten eller boven
varken presidenten eller dem som utförde morden
jag är varken du, varken jag
jag är varken batman eller svag
jag är inte fylld av blod,
inte heller av något annat
inte korten utlagda på ditt bord
eller det som fick dig stabil på marken, känslosandad
men jag kan vara din illusion
din kompanjion och dina drömmars starwarsklon
men trikåer ger mig tillbaka tron
på att det kanske finns hopp om lite fason
i det här landet, om man skippar ideal
sår nya svensson kids, i potatismaterial
jag ser dem gro från håll
och känner att ingenting kan nu gå i moll

vilket nog kanske borde ha varit något bra att säga eftersom
att jag stod där i minst 10 minuter och bara tittade på dig
och du märkte mig inte alls vilket var ju skönt för hade du gjort det
hade jag nog tagit min lillebrors softairgun och pointera mot min egna tinning
och att jag skulle kunna använda metaforer som
"det är ljusår med glaskärvor emellan oss" vilket det är
för inte bara det att det är ett skyltfönster emellan
utan samtidigt att mina växthustankar är lite förstora för
att jag ska våga säga hej vilket är bra på sitt vis för jag
skulle nog köra med "tjenare kexet står du här och smular?"
vilket är ju ganska dumt det med.
Men du tittade upp tillslut och jag rodnade
stoppade ner mina tankar i väskan
och gick vidare upp för den helvetiska uppförsbacken igen.