jag har alltid letat något som känns
under huden som en slags frekvens
mitt bland alla mina åsiktsveganer
mina vänner med vattenpistoler formade som pelikaner
men vad vet jag om livets lopp?
jag har alltid haft ett hopp
om något annat
som en bön
något annat än foppatofflor
och högre lön

jag har alltid velat springa
springa tills fötterna blöder
springa tills livet under huden glöder
men vad vet jag om hur det är att fly?
jag vet ingenting om känslor och platser som är ny
jag är under huden svag
trots att mina pelikaner sprutar in nya tag
trots att tron kanske inte är för sånna som mig
som växer runt andra
utan mer för sånna som är skapade för varandra

men vem är jag då? och vem är ni?
sen när blev livet endast ett tidsfördriv?
jag vill känna det som känns
och skapa mig en egen frekvens
men vad vet jag om hur det känns att känna?
hur ömhet och närhet
flyter samman som papper och penna?
och hur jag verkar så stor och stark
trots att mina rötter än en gång söker ny mark
krossar det som krossas bör
ställer mina armer i givakt
för det är väl så man gör?

men vad vet jag om krig?
vattenpistoler och veganer
hjälper inte mina armér in på rätt stig
jag behöver få stå på egna ben
så mina rötter kan skapa en ny och egen gren
för känn det som känns ur det som man kan känna
under en frekvens som bräns och under känslan kläms
men varför ska jag be om ursäkt
för att jag inte är som en målad tavla
jag är mer ett vitt pappersark
som kan målas med färger likt en nationalpark


men, vad vet jag om att vara jag?
vad vet ni om att vara svag?
hur känner du dig om nätterna?
och tänker du verkligen dö av de där cigaretterna?
vem är vi att påstå att känslorna är för stora?
och vad har vi egentligen att förlora?

äsch, jag skulle ha börjat spela gitarr istället som dom andra.