Jag vandrar i mörker på ensamma stigar
med kvistar som slår mot min blottade hud
där ingen kan se mig och håna min fulhet
och runtom hörs droppande sipprande ljud.
Ibland kan det glimta långt borta bland träden
med något som rör sig i kallaste ljus
som slöjor i brisen en försommarmorgon
och ljud som av röster i tallarnas sus.
Jag vandrar i mörker på ensamma stigar
tillsammans med smärtan som blivit min vän
och röster så fjärran att orden försvinner
men när jag har somnat så hörs de igen:
Hur kan du veta att du är så dålig,
vem har bestämt att du måste prestera?
En enda kan tillåta dig existera,
blott du, och då måste du tro
Hur kan du veta att ingen vill ha dig,
att ingenstans finns någon kärlek att finna?
Den enda i världen som du måste vinna
är dig, men då måste du tro.
Allting som andas är vuxet ur Jorden,
i oss lever allting som någonsin dött,
vi tillhör varandra, som celler i kroppen,
en levande kedja av växter och kött.
Så säg aldrig mer att du vandrar allena
bland träden och alla oss längesen döda.
Och kanske är Jorden på väg att förblöda
men för era barnbarn så måste ni tro.