Verkligheten skriver de bästa manusen, har dokumentärfilmaren Tom Alandh sagt. Filmaren och journalisten som gjorde det onämnbara i vårt land, nästan jämförbart med grovt övervåld: Att ”dua” Kungen.
Han följde Martina med Downs syndrom i 35 år. Tjejen som förlossningsläkaren sa om, att ”Det här barnet kan ni glömma bort”. Porträttet om Sveriges bästa sångerska Monica Zetterlund, Första gången de träffades frågade Alandh om han skulle ta med sig något: ”Köp med några öl”, sa Monica och Alandh undrade försiktigt vad för typ det skulle vara och Monika replikerade: ”Är du så dum så du inte vet det, behöver du inte komma hit!”.Om Pia som sålde Situation Stockholm (kommer visst en film till om henne). Om Jocke som inte ville leva längre. Som var totalförlamad efter en svår bilolycka. Tom följde honom innan han fick hjälp att ta sitt liv i Schweiz eftersom det inte går i Sverige. Ett av de mest rörande och inkännande jag någonsin sett på TV, som aldrig väjde för det oerhört starka. Men jag vet ändå inte vad som är rätt eller fel i rätten om vår egen död, men jag känner fortfarande att den här killens mod och styrka sitter kvar i mej ännu idag. Eller filmen om ”kungamördaren” Ahlbom som hade mage att slå gamle V-Gustav i tennis en gång. Han har också gjort dokumentära porträtt på Owe Thörnqvist, Bosse Högberg, lebensmannen och lurendrejaren Berling och Nacka Skoglund.

Tom Alandh är en obekväm krönikör också, med ett eget personligt förhållningssätt precis som i sina filmer. Han skrev om Sven Aspling som betytt mer än de flesta för det vi då kallade folkhemmet: Fyra veckors lagstadgad semester, 40 timmars arbetsvecka, sänkt pensionsålder, föräldraförsäkring, allmän tandvårdsförsäkring, 90 procent i sjuklön, ny abortlag och en av politikerna bakom ATP-reformen. Varför vi vet så lite om nutidshistorien om kampen för människovärdet, utan läser två helsidor om Kikki Danielsson istället. Han kåserar över SVT:s insamlingsgala för världens barn, som gav lika mycket som en tredjedel av Teliachefens fallskärm. Dessutom tjänade Telia 675 000 kronor på alla telefonsamtal, pengar som dock Telia behövs för viktigare ändamål än världens barn.

Tom Alandh kan man läsa i bokform också. En samling krönikor från Göteborgsposten som heter ”Sprickor och ljus” som bland annat recenseras så här av Göteborgsposten: ” Tom Alandh skriver som han filmar - det vill säga han dokumenterar: människor och samhälle och han gör det som varje god dokumentärfilmare med en absolut egen ton. Han ställer sig inte i vägen, utan ser, iakttar och blir förbannad över orättvisor, feta direktörslöner och fallskärmar, ja, över allt som gör att de som har, får mer och de som inte har, förblir samhällets olycksbarn. Tom Alandh bidrar med andra ord till svensk nutidshistoria, effektivt och lågmält. Ironierna biter, inte elakt men roande."

Alla har vi något historia att berätta. Problemet är bara att inte många får möjlighet att göra det. Tom Alandh gör det gärna, berättar någons historia . Han har inte det flåsiga tonläget, pratar inte högst. Han ”avslöjar” inte först, men han tycks hålla längst. Inför valet i höst ska Tom Alandh göra en serie valreportage. Reifeldt och Company får om inte ta sig i brasan, så ta sig i akt!
.