Möte 1 28 februari
"Är du ledsen?"
Ledsen? Hon pratar med mig som om jag vore en sten. Noll kontakt för omvärlden. Ledsen?
"Vad tror du? Har inte du svar på allting?"
"Nej."
Vi sitter tysta. Jag följer en regndroppes väg på fönstret, hejar på den att vinna över de andra.
"Tycker du om regn?"
"Jag tycker om regnbågar."
"Regn och sol bildar regnbågar."
"Är du psykolog eller lärare?"
"Båda två, Anna. Båda två. Glöm aldrig det."

Möte 2. 7 mars
Nästa möte. Jag vill inte, men jag har tagit med mig mina solglasögon. Ser inte jag henne ser inte hon mig.
"Ta av dig solglasögonen, Anna."
"Anna finns inte idag."
"Vad heter du idag?"
"Erika."
"Varför heter du Erika?"
Jag rycker på axlarna. Gömmer mig ännu mer bakom solglasögonen och huvtröjan.
"Förra gången hade du en rosa ballerinakjol och en röd regnjacka. Varför hade du det?"
"För att Anna inte kan något om mode."
"Men det kan Erika?"
"Tycker du det här är moderiktigt?"
"Tycker du?"
"Är det du eller jag som ställer frågorna?"
"Det är i alla fall du som har svaren."

Möte 3. 9 mars
"Jag vågar inte kalla dig för Erika."
"Varför inte?"
"Du bytar namn hela tiden."
"Jag har kanske personlighetsklyftning."
"Du blir inte behandlad för det."
"Jag kanske har det."
"Har du det?"
"Är det inte du som ska veta det?"
Hon satt tyst. Där fick jag stopp på henne. Jävla markatta!


Möte 4. 5 april
"Vad heter du idag?"
"Vet inte."
"Säg mig vad du har på dig."
"Hello Kitty strumpor. Blommiga långkalsonger och en bh."
"Varför har du inte mer på dig?"
"För att jag inte vet vem jag är idag."
"Varför inte?"
"Det är ingen regnbåge idag."
"Det har inte regnat idag."
Jag pillar på ena strumpan. Man måste vara ganska vig för att nå sin fot på det sättet. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.
Hon följer min blick och tittar på min Hello Kitty strumpa med hål för tån.
"Tycker du om dem strumporna?"
"Tyckor du om bananer?"
"Ja. Och du då?"
"Nej. Jag är ett äpple."
"Hur så?"

Möte 5. 6 april.
"Jag heter Apple idag."
"Har du ätit äpplen?"
"Nej. Men jag vill."
"Där finns några ute i receptionen."
"Jag vet. Men jag kan inte äta dem."
"Varför inte?"
"JAG ÄR INGEN KANNIBAL!" skriker jag.
"Du är ingen kannibal."
"NEJ!"
"Du behöver inte skrika."
"JAG VILL INTE! TVINGA MIG INTE ÄTA ÄPPLEN."
"Det är ingen som tvingar dig. Sätt dig ner."
Stod jag upp? Det gjorde jag.

Nu sitter jag ner.