Vem kan tro på våren mer
i denna vilsekomna istid
av komatisk djupfryst letargi,
försmäktan, depression och liksterilitet,
som knappast ger utrymme mer för något annat
än uppgivenhet, förtvivlan och kapitulering?
Några påstår dock att snön är ren och vit och vacker,
och visst är den det, men bara då att titta på,
och ej att leva i och vara levande begravd i,
vilket vi är dömda till att vara i oändlighet tills vidare.
Dock finns det någonstans en vår som väntar oss,
om ock den verkar mera avlägsen än någonsin
och knappt ens någonting att drömma om för realister;
medan vi får vackert vara nöjda under tiden
med all denna vithets charm och underbara renhet
i den vackra hårdhetens sterilitet
hos denna åtminstone tillfälliga istid.