hur lyckades vi hålla oss raka hela kvällen, från åtta till tre, när tröttheten slogs bort, allvaret motades undan och rädslor och osäkerheter ogiltighetsförklarades, viftades undan?

Hur lyckades vi samtala när allt var så mycket runt omkring, hur lyckades jag höra din röst, och varför tyckte du att jag hade något intressant att säga?

Du lutade dig fram och ville höra mer. Jag fick höja rösten. Jag fick gestikulera och artikulera. Du lyssnade innerligt, skrattade åt mina enorma gester.


Men tystnaden har tagit över. Vi har blivit stumma inför varann. Och vad det än var vi kunde då, så kan vi det inte längre.