Hon kunde lägga benen där, över poolkanten, och eftertryckligt doppa dem i solens ombäddande strålar, och tänka att det faktiskt var vackert att leva, i fullständig enkelhet. (Och inte var det enkelt av de allra vanligaste av anledningar, för nej, detta enkla liv var varken simpelt eller fattigt, utan bara för att det flöt så lent, som olja, som smör kunde hon ligga och smälta i solen, utan plikter och ansvar). Ja, just vackert, det var precis vad det var. Inte var det bara lätt och obekymrat, ledigt, naturligt, obehindrat och fullständigt oförädlat, utan också vackert - vackert för att det fick henne att le i de dummaste och mest löjliga situationer, för att det minsta kunde göra henne uppspelt och glad, för att hennes tankar så väl som hennes huvud blev som någon annans, som tillhörande någon annan; där i var livet ljust, det var bländande i lekande färger. Och också vackert, för att hon för första gången kunde leva också hela sitt liv som någon annan, som någon fullständigt annan, för att vardagens möjligheter, sorger, glädjeämnen och plötsligt blev andra. Som hennes drömmar och innersta önskan temporärt byttes ut mot något annat, något enkelt, uppnåeligt. (inte så till den grad att de förstörde hennes verkliga innandöme, utan mer att de skymde det undan.) Och det var skönt, det var så strålande skönt att få drömma om något annat, att för så en kort tid inte längre sträva, sträva, sträva - sträva efter det omöjliga, det dunkla, det som drar sig längre bort i skuggan. Att inte längre treva i det becksvarta efter det som har förmågan att gömma sig för alltid, att inte längre behöva, vad hette det igen, gråta över spilld mjölk? För visst kändes det annars alltid så, att mjölken var spilld, att den inte längre var fullständig, att den inte längre egentligen fanns, men att den trots det ändå lockade, lockade henne så förskräckligt.



(men precis som glädjen, sorgen, friheten och lyckan finns en tid då enkelheten måste upphöra. och när timglaset vänder om, och verkligheten slungas tillbaks till det den brukar vara, så ses det enkla livet som en lögn, en illusion, en fjärran dröm. och den dunkla vardagen kastar sig över sitt byte med näbbar och klor, och drömmar är inte längre drömmar och sorger inte längre sorger, och livet är en relativitet som går att vända ut och in på i evigheternas evighet. och ingenting är längre uppenbart och förståeligt. och därför kan man inte heller medvetet stanna i livets enkelhet – förr eller senare jagar vardagen ifatt och slår omkull.)



Precis som efter allting annat så rättar vi oss efter livets humörsvängningar och krumsprång, funderade hon vidare, med blicken fäst vid horisonten av ingenstans, (Jim på jobbet skulle ha sagt att hon var dum, så dum som spenderade tid med att titta ut i tomma intet, när så fina vyer fanns runt omkring henne, ja, precis så skulle han ha sagt), med överdrivet förstånd och storsint acceptans tycks vi bara flyta med. Detta underliga, mänskliga släkte, vi har sådan stor respekt för livet, det visste hon alldeles säkert, sådan enorm respekt för allt detta tysta lidande.