I den sensommarvissnande trädgården slog vi oss ned. Vid gömstället under det illa beskurna körsbärsträdet stod två flagnande trädgårdsstolar, så sköra att de vinglar till bara man rör vid dem.

Orden som så länge varit tänkta fyllde min mun och fann sin väg ut. Det var ord vars tankar aldrig borde ha fått födas. Ord som borde få fastnat på vägen ut, borde fått smälta bort på tungan.

"Jag är förälskad i dig, förlåt, vad tycker du att vi ska göra åt det?"

Han såg upp på månen, följde stjärnorna med blicken, bet sig i läppen och svarade.

"Ingenting, antar jag. För jag kommer aldrig bli kär i dig."

Och mina ord rann tillbaka genom munnen, ned till magen och bildade en stor svart pöl där. Jag koncentrerade mig på att andas lugnt och på bruset i mitt huvud. Han lutade sig bakåt på stolen, den knarrade, och han sa:

"Du och jag kommer aldrig bli som dom andra. Fattar du inte det? Det vi har, du och jag, är något annat, men kärlek kommer det aldrig att kunna bli.

Den svarta pölen inombords hotade att kväva mig, men jag satt kvar, som fastbunden i stolen. Lyssnandes på hans ord och tänkte att jag måste missförstått allt vad kärlek handlar om. Mindes han inte, alla nätter vi sprungit mellan krogarna, hur vi knivskarpt diskuterat politik och skrattat åt alla idioter i världen? Hur vi andats förtroligheter i varandras öron, hemligheter ingen annan vet om oss? Hur brillianta vi var? Hur våra kraftfält gnistrade mot varandra när vi hade sex?

Vi kunde stanna inomhus i dagar, äta upp alla hans nudlar, sprida skivor över hela golvet. Jag minns hur jag längtade, när jag var hemma hos mig själv, till hans stora varma säng. Och det fanns ingen plats där jag kände mig mer hemma än hos honom, sen den kvällen vi träffades för två år sedan.

Jag lyckades låta behärskad när jag äntligen fick upp munnen, befriade min tunga och fick ur mig orden:

"Men så förklara för mig vad kärlek är. Definiera det för mig, du som vet?".

Han knäppte händerna bakom huvudet, suckade, och sa:

"Du fattar helt enkelt inte...

Han tog blicken ifrån mig och fäste den på något ovanför mitt huvud. Han lät uppriven, när han sa:

"Om vad vi hade var kärlek så skulle du inte behöva ställa de här frågorna. När det handlar om riktig kärlek ber man inte om definitioner, förstår du väl. Man behöver inte prata om det, som vi gör, man bara vet. Man behöver inte prata om någonting alls!".

Jag försökte hålla fast hans blick. Det började skymma runt om oss.

"Jaha, svarade jag argt. Jag trodde att du tyckte om att prata. Du sa ju att du gillade det!".

"Ja, det gör jag men jag är inte kär i dig för det, svarade han uppgivet."

Han lutade sig längre bakåt på stolen, den knarrade igen, och la upp foten på knät. Han sänkte blicken och såg på mig.

Jag fortsatte prata, tänkte att jag nog aldrig skulle få ett tillfälle igen att säga vad jag kände. Jag hade redan lagt min själ och mina känslor framför  dessa oseende ögon och hade inte mer att förlora.

"Så du tror att kärlek är ett tyst samförstånd och att man varken vill eller kan förstå varandra. Att man aldrig ska behöva ifrågasätta den andra med misstro. Du pratar om att se den man är kär i som den bästa och renaste av människor. Allt ska vara självklart och givet."

Nu började han verkligen se irriterad ut. Han var så snygg och ouppnåelig där han posade på sin vingliga stol, i den svala kvällen. Blicken var återigen uppe hos månen och vänd från mig, när han sa:

"Men förstå nu. Jag vill ju inte göra dig ledsen, men...låt mig förklara. Du är liksom fel kvinna för mig. Det skulle inte hjälpa om du hade en klänning, lät ditt hår växa ut till blonda lockar, om du var vad man kallar gullig, om du skulle börja gilla romantiska komedier istället för skräckfilm. Du kan vara min vän men kärlek, det skulle helt enkelt kännas fel."

Jag kände det gamla körsbärsträdets grenar bli vassa och repa mitt ansike. Mina läppar ville bita sig blodiga, men jag tvingade dem till ett leende, reste mig och gick därifrån. Bakom mig hörde jag honom välta på sin stol.