De finns poeter som bara skriver skit
De skriver om sånt som de inte kan
Som de inte själva kan förklara
Eller förstå

Men de tror sej bli spännande
Små blonda tjejer med varierande färg
På sina hårrötter
Kastar sej på knä för att hylla dessa

För likt kejsarens nya kläder
Så har de byggt upp sin image på att påstå
”att det är bara de dumma som inte förstår”
ingen vill kallas dum så de låtsas förstå
Förståss

Och de kallas rakt och tydligt språk
När de skriver om kön och bajs
Som om de vore deras ledord
Och föraktet lyser igenom

Alla andra snackas ner, offentligt
Ofantligt och ordentligt och privat
De är de stora, de som kan
De som kan tala om för de andra
Hur dåliga de är

Och de skriver aldrig nåt som andra kan förstå
För då kan nån komma till insikt om att deras djup
Egentligen bara är grunt
I skitigt vatten…