I förlossningssalen öppnar man nya
Böcker
Med oskrivna, vita sköna vackra blad
Så vackra i sitt intetsägande renhet
Där varken elaka tankar eller elakhet
Hunnits visas

I samma sjukhus i en annan sal
Så lägger man igen pärmen
Efter de skrivna bladen
En del är riktigt tragiska
En del, bara sköna
En del är, inget speciellt

Men de flesta är vackra på sitt sätt
De med
Slut klämmen ”The end” lyser
På sista sidan...

Och det är de enda som är gemensamt för alla
En gång var alla blad vita
En gång kommer slutklämmen att va lika
Även om det sker på olika ställen
Och på olika sätt…

Det enar oss människor…
Det enda rättvisa kanske
Du föds med oskrivna blad
Och nån gång dör du

(även om de flesta av oss verkar leva
som om vi aldrig skulle dö)

(ja i varje fall i tron av
att aldrig dö)