Vi vandrade stigen fram,där våren
hade lagt sin grund.Sommaren omfamnade
oss som en varm filt.Fastän
våra bylten tyngde våra trötta axlar
så var vårt sinne beslöjat med hopp
och mod.Märrens skrala ben tog oss
ytterligare en bit.Genom vinter,genom vår.
Rackare dom kallar oss,i by efter by.
Men ack vad dom bedrar sig,ty vårt sinnelag
är av ett annat slag.

Sistlidna vinter han dog.Vid slipstenen
han somnade stillade in.Vår äldste,vår far.
Men rådet han gav oss var,att skänka en tanke åt den arme.
Ty vi är en av dom.Vi var ett med det porlande vattnet,
som tycktes forma stenarna längs bäckar och åar.
Längs landsvägar som synes milslånga och oändliga
i en gassande sol.och knastret,det otröttliga knastret
av grus under våra nötta skosulor.