I Mjälamo låg ett torp inbäddat i försynt och ljummen vårskrud.
Som att den pockade på sin omgivning.Flinka fingrar trakterade handklaveren på förstugubron.
Dom voro icke skrala,men ej heller stinna.Men oåterkallerligt skall Höstträdens löv synas i ett kaos.
När dom segnar ner.Sommaren vi minns den faller mot marken.Vi kan bara gå och leta spår.
Spår efter skratt och liv.Men en tålmodig själ,han selar märren.Han går på luffen.Han går varthelst det bär.