När vi var unga sprang vi längs gatlykotornas ensamma spår
Vi kände att ingen kunde förstå, att ingen kunde nå
Din hand var kall och dina andetag inte lika djupa
Ögonen som brukar vara varma och blåa stog nu gråa
Dina drömmar, det var det jag kämpade för, sa jag
Men inatt verkar inga drömmar finnas kvar
Mellan etapperna vägknuten och det du kallade för
Ljusslinga

Blicken du gav mig när vi kommit till nästa stad
Vittnar om att du kanske alltid tvivlade på ditt val
En säker ton i början kanske var ett sätt att dölja
Svekets makt och symbolens hat av vart som vart
Kanske var verkligeten ett tomt skal
Något som man skalade av när man inget hade kvar
Kanske allt var en illusion om hur allt blev som det var
Då dina händer känns kalla och dina ögon inte längre lyser värme
Flyendes ifrån det vi var så rädda för i våran
Ljusslinga

Du stannade upp någonstans på vägen till nästa krök
Dina ben dom orkade inte stå, du sa att du inte kunde förstå
Hur världen kunde offra så mycket balans
För att en liten individ som jag kunde få en gnutta chans
Dina ögon glittrade ikapp snöns gnistrande kanter
Gatlykterna skapade skuggor under ditt hår
Älskling, jag orkar inte mer
Sa du innan du lade dig i snön och förvsann
Innan det sista jag såg var den dimmiga bilden av en
Ljusslinga