Man ska inte komma med bil en sen eftermiddag om man bor där han bor. Det är något som han fått erfara alldeles för många gånger sedan han flyttade dit.

Trots att stan är liten och innevånarantalet därefter, så blir det alltid trafikstockning i korsningen där stans genomfartsled möter hans gata.

Annars ter sig livet möjligen lite lättare på den här sidan av stan, i de lite mer fina kvarteren än de han kommer från – där han växte upp.
Nu var det inte så att han på något sätt skämdes för sitt ursprung, snarare tvärtom, det var något han gladdes åt och gärna berättade om.

Han hade haft det bra där, och det var med viss sorg i hjärtat som han hade flyttat därifrån. I mångt och mycket var det tuffa kvarter men han älskade området i alla fall.

Det var ju där allt hade börjat, det var där han hade sina rötter, och det var där han delvis hade formats till den han nu var. Och eftersom han var nöjd med den han var, var han alltså också nöjd med var han kom ifrån.

Efter många års förfall gjordes en jätteupprustning av området, men då var det redan försent. Hans dröm om att dra vidare hade växt sig för stor, och då fanns ingen återvändo längre.

I tanken var han redan därifrån. Att drömma om något bättre, något annat, något mer var en stor del av hans liv. Ett sätt att överleva.

Alltid någon annanstans, aldrig riktigt nöjd, alltid en längtan efter något mer, något mindre, något annat, något bättre eller något helt annorlunda.

Kanske handlar det bara om en verklighetsflykt. En verklighetsflykt till en fantasivärld. En fantasivärld där han lyckades med allt, till skillnad från det verkliga livet.

Kanske är det därför som hans vardag ter sig allt för ofta som väldigt trist och intetsägande. För vem vill byta ut sina drömmar mot vardagens gilla gång?

Ibland har han blivit trött på sina drömmar; jag lever som i en lögn, har han tänkt. Skärp dig och bete dig normalt. Men det är inte det jobbigaste.

Vad som är värre är att ibland kan en känsla av likgiltighet fånga honom. Den får honom att stanna upp och tveka; är det verkligen värt att leva så här.

Det är ingen idé. Jag kommer aldrig att nå mina drömmar. Det är lika bra att inse det, lika bra att accepterar min situation. De är i dessa få men omtumlande stunder som han har blivit rädd, riktigt rädd.

Rädd för att de tankarna ska få fäste och ta över, rädd för att de en dag ske kväva drömmarna helt.

Vad skulle han göra då? Tvingas att acceptera livet som det är? För andra är det kanske möjligt men skulle det vara möjligt för honom?

Han har på senare tid tvingat sig själv att verkligen fundera på det, och han har kommit fram till att om drömmarna en gång verkligen skulle helt försvinna, skulle han återvända till sina rötter - till området som en gång i tiden formade honom och gav honom glädje.

För att återigen få bo där är hans allra starkaste dröm. Det är även den allra sista drömmen som han har - när alla andra blivit uppfyllda eller bortglömda.

Så vem vet var vi hittar honom om några år? Kanske bor han kvar där trafiken stockar sig varje vardagseftermiddag, där livet ter sig lite lättare, eller så är han tillbaka där allting började. Där både han och hans drömmar föddes.