När vi satt uppe på taket och andades i takt med universum

ville jag fråga dig vad som var meningen

Vad var det meningen att vi skulle göra, tänka.

Hur var det meningen att vi skulle andas, drömma.

Stjärnorna var så obegripligt många att jag fick ont i ögonen

De lyser för dig vet du, sa du till mig och tog min hand

Dina fingrar långa, smala och handen kall

Fryser du, frågade jag och du skakade på huvudet

Nej, jag försöker bara förstå

Jag vet det är svårt, det är så mycket lättare att drömma

Hela världen är så jävla trasig, det finns ingenting som

håller, allt är osant och egentligen finns nog inte stjärnorna

Nej, men så är det. Svårt och osant och trasigt.

Du grät. Vi grät, för det var så sorgligt alltsammans.

Jag tror det kallas livet, andades du och torkade en

tår från min kind. Det är det här som kallas livet.