ibland, lite för ofta, när jag känner att det blir för mycket av det mesta
gillar jag att sätta mig ner på min beiga halvt obekväma datastol
framför den platta dataskärmen på mitt svarta bord,
öppna en upp en ny vit sida på poeter.se och låta mina lagom tjocka
fingrar bilda ord med hjälp av svarta tagenter med vita bokstäver på

orden är relativt ointressanta och meningslösa egentligen
men ändå känns det som att en sten lättar kring hjärtat
varje gång jag trycker på de bakteriefyllda plastbitarna
som är så äckliga egentligen att man hellre ska slicka en toalettstol
det har jag läst på aftonbladet och det tror jag på för jag är människa

åter till ämnet och vi lämnar toalettsnacket
låter jag dum om jag säger att bakteriebomber förstår mig
mer än någon annan på hela jorden?
nej, såklart gör jag inte det för det är jag som är bakterierna
jag är tagenterna jag är orden jag är bokstäverna jag skriver

snart är hela berget kring hjärtat borta
jag behöver bara skriva några ord till
ord som beskriver ett krossat hjärta utan ord
ord som är pixlade tårar
ord som nu gör att jag mår lite bättre

jag tycker det är lite konstigt
för egentligen står det ingenting särskilt här
bara massa ord.