Solen skiner där ute. Jag är ledsen. Känner mig ensam och nära hopplöshet. "Det är lättare med sorg på våren", sa någon till mig. Jag undrar det. Gör det inte alldeles särskilt ont med det starka ljuset när hjärtat sörjer? Så känner jag det. Jag längtar efter mörker att gömma mig i. Svarta nätter som får mig att sova djupare. Nu blir det knappt mörkt alls. Var uppe i natt vid två-tiden och det var inte helt mörkt då heller.

Alla dofterna. Syrenerna, brudslöjan, det nyklippta gräset, sommarregn på varm asfalt. Dofterna dröjer sig kvar. Blandas med sorgen. Varje vår. Dessa dofter. Som sätter igång minnena. Av den våren. Den sorgen. Känslorna kommer innan jag hinner stoppa dem. Ångesten kväver mig. Tårarna kommer inte ut. Smärtan är outhärdlig.

Jag vill inte ha det så här. Jag tvingar mig att vara sysselsatt. Tills jag stupar av trötthet. Och då. Då kommer tårarna. Ögonen fylls. Och som ett stilla regn rinner de nedför mina kinder. Jag orkar inte stå emot längre. Minnena av sorgerna. Soliga dagar. Fyllda av sorg.

Sorg ska sörjas. Sorgen har sin tid. Den är inte årstidsbunden. Den kastar sig över dig mitt i den rusiga vårsolen. Och du faller ned. Bland maskrosor, äppelblomsblad och tusenskönor. Där är du. Hulkande av gråt som aldrig vill ta slut.

Och då. På marken under dig. En liten myra. Som stretar. Bär den orimliga bördan. Får dig att sluta snyfta i gräset. Tar din uppmärksamhet. Får dig att se igen. Höra. Fågelkvitter. Känna. Värmen från solen.

Du reser dig. Långsamt. Ser himlen. Den himmelsblå himlen. Och någonståns ifrån får du en gnutta hopp. Det blir bättre. Det vänder igen. Det kommer dagar med skratt. Igen. Hopp.

Ge aldrig upp. Ge, bara, aldrig, aldrig upp...

Gråt. Gråt i gräset. Men ge bara aldrig, aldrig någonsin upp.