Jag vet, det kommer skada mig själv
men jag är hellre en vardagsskribent än en gymnasiestudent

Jag sitter i klassrummet, en måndagmorgon
skriver på texter och ritar på bänken
orkar inte visa intresse så jag vilar i stället
Resten pluggar till provet
jag ser nervositeten,
vissa trummar på bordet, andra gungar på stolen

Människan har valmöjligheter men många nonchalerar
vissa lever för att jobba, andrar jobbar för att leva
man lägger vikten på pengar och sliter på hälsan
jag bara ligger och gäspar, låter tiden bestämma
Vissa köper en volvo, skaffar hus och familj
har sex en gång i månaden
sedan super dom till med han från huset intill

Andra sitter på parkbänken och tittar på samhället
sörjer för att dom inte har ansträngt sig
och vill börja ett nytt liv,
att passera landsgränser, från ett kallt sverige till havsstränder
Meningslöst,
att dom flesta offrar framtiden för en heltidslön som leverbröd
Men jag, jag har min egen dröm...


Trots dessa flowmissar och ogiltiga toner
flödar självkänslan i blodcirkulationen

samlar min tankar om hat och lycka
vid parkeringens gatulyckta
har den rullade i handen
och världen i min famn; men

känner hur min tid försvinner och känslorna brinner
vill frigöra den sanna elden i naturen
men mitt agerande i detta skede slänger veden
på samhällsstrukturen

jag ser de,

hur jag fångat mina personligheter i varandra
med främsta syfte att se olikheter i andra,
så jag klandrar alltid någon annan,
för buren djupt in i mitt eget huvud
som stannat för att prata ut mig ur nuet

jag måste ändras eller vändas,
för mitt psyke
har tatt ett dyk
ner i skärselden och börjat brännas

ser att slakten är långt från över,
hur girighet och makten fortsätter ta över
ser hur vi dödar vad vi föder
och ser mer hat än kärlek i våra bröder

plötsligt stängs jag av, som nollställd,
och JAG lyser starkare än gatulycktan
för olyckan är över, jag ser vad jag behöver
och låter det äkta som finns inom mig ta över