Idag har jag tränat på att vara arg, det var jätte svårt

jag har inte tillräckligt högt värde för att få känna sådana känslor

så när någon frågar hur jag mår så väljer jag att inte berätta att jag var tvungen att magpumpas för att jag tagit för mycket tabletter, jag väljer att inte säga att jag flera gånger dessa veckor har fått åka in för att sy och lägga om mina sår. Jag väljer att trycka undan den där ihåliga känslan av tomhet och svara att det är bättre nu.


För hur skulle jag kunna se någon i ögonen och berätta att jag känner en sådan löjlig känsla och att jag känner mig bestulen på mitt liv…

Det är svårt att träffa folk för då måste jag vara glad och för att påminna mig själv om att jag egentligen inte är sådär glad som jag låtsas vara så måste jag göra mig illa på förhand.

Jag önskar att jag kunde vara sådär råärlig och säga att jag inte mår bra, att jag emellanåt känner en önskan om att inte leva, att tårar som aldrig tidigare fick förekomma på mina kinder numer kommer i stora klumpar. 

Och de gånger då ångesten är så stark att jag inte ens förmår mig att göra mig själv illa utan bara kräks för att ångesten är för stor då lyssnar jag på ett röstmeddelande Tina spelade in en gång då jag inte hade täckning nog för att kunna svara där hon säger ”Hej älskling… jag hittade inte telefonen men du kan ringa igen jag har den med mig i fickan. Puss I love you!!” för då får jag bekräftelsen av att i alla fall någon älskar mig trots att jag är som jag är. 



Jag vill komma tillbaka till mitt liv. Jag vill ha tillbaka mitt liv. 
Innan dig hade jag en tillhörighet,  jag kände trygghet, jag var accepterad, jag var älskad.