Jag vill bli sedd men vill själv inte se

Svåra stavelser korrigerar felen, belastningen, på de allt för nedtyngda axlarna
 och jag tillåter mig själv till att dömas på förhand
Jag försöker att följa strömmen men vet att någonting har lämnats bakom fullt levande men kaotiskt begravd

Jag skapar mörker omkring mig
Försöker intala mig själv att det är normalt att bränna sönder huden, begrava ansiktet i händerna och försvinna in i sig själv, en liten stund.

Det är hårt att känna gråten svida bakom ögonen, att se tårar under lagret av smink

Det är svårt att förstå varför tiden fortsätter att springa medan jag står still

Man kan väll inte leva i en värld som är skapad av likheter
formad av olikheter och dynamisk balans

Men empatin skakar galler när världsligheten tittar på

Fången bakom förtryckta murar har jag bländats av ett mörker där verkligheten slås i spillror
Svarta drömmar skrapar i marken och efter bildas mönster av konturens blinda sken

Min blotta existens hotar min egen tillvaro

Tankarna kör påfrestande maratonlopp inuti mitt huvud,
det hjälper inte att jag försöker lamslå dem med de mest förnuftiga och rationella tankar som finns.

Känslorna vinner överlägset ikväll.

Det är som om de befinner sig på en ödslig bergstopp och står där och förskräckta tittar ut över branten

Och de måste hoppa ut nu, innan hjärtat sprängs sönder.
Det är något brådskande som pockar på.

Där står jag
Jag, mitt i min ensamhet omgiven av människor

För att jag är för stark
För att jag är för svag

Och det som ingen ser, det som ingen hör, det som ingen vet

det händer ju inte?

Jag fick för mig att jag lyckats tappa bort mig själv och att jag nu står här alldeles vilsen

Hur jag än vred och vände på min tillvaro så gjorde jag det fel
Mitt val blev att istället för att försöka vara som andra vill ha mig
Jag är numera ingenting, en obefintlighet, utan mening, utan punkt.
Men jag kunde väll aldrig tro att det skulle göra såhär ont att vara ingenting.