Könlös kärleks utsökta subtilitet
uttrycks bäst genom musiken, sade någon,
för dess fallenhet för ömhet in absurdum
utan risk för överdrifter eller överfall
eller ens för möjlighet att gå för långt;
vilket leder oss till möjligheten
att musiken kunde vara själva hjärtat och essensen
för det rena kärleksspråket och dess uttryck,
som nog knappast kunde bli mer rent och koncentrerat.
Detta för oss till den ännu märkligare möjligheten,
att kärleken är verkligast och sannast utan kön.
Kan verkligen det vara sant?
Vem kan åtminstone ej falla för musiken
när den ägnar sig åt kärleksuttrycksfullhet,
och i sådant fall är både sex och kön helt utan all betydelse.