Barnen springer över järnvägsspåren
En sista novembernatt som dom vore i trans
Snön som faller ner på deras små kroppar
Vittnar om att dom ännu inte vet vilken chans som försvann
Dom mörka ögonen som en gång var lysande blåa
Har inte förändrats av ålderns våg, utan av sorgen som kom
Då dom mörka rösterna som dom en gång lärde sig höra
Vittnade om att dom aldrig fick en chans att förstå
Andas med mig

Skolgården som en gång var så lysnade grön
Svartnade nu i en skugga likt den aldrig kommer att ljusna
Våra drömmar bildades under eken brevid matsalen
Du&Jag höll trasade in varandras fingrar in i varandra
Och svor med ett rakblad i varandras armar att detta var för evigt
Jag undrar vart alla löften försvann
På min arm finns ärret kvar men dina andetag är borta sedan längesen
Dina ögon dom har ändrat sin starka karaktär
Kvar finns bara du i en rad av männsikor med tappad färg
En lek över järnvägsspåren och en uppfattning om att det får vara över
Vittnade om att dom aldrig fick en chans att förstå
Andas med mig

Din&Min hand knöts i varann då vi sprang i mörkret
Flyendes från allt som brann, dom som inte gav våran kärlek en chans
Dina ögon tittar på mig som jag vore det vackrase som fanns
Men bakom skalet vet jag att du hade en inre kamp¨
En fundering om livet inte borde vara annorlunda än
Den chans du fick av den med mig
Staden mörknar längst åns mörka charm
Du viskar i mitt öra om vi ska låta drömmarna få en chans
Drar fingrarna genom mitt hår och tittar på med ögon som vittnar förstår
Jag vill inte släppa dig Lovisa
Men jag hoppas att du en dag kan förstå
Andas med mig