Redan innan vi hade lämnat T-centralen lade jag märke till henne. Trött och glåmig med det morotsfärgade håret som stack fram under den svarta mösskanten. Hon stirrade oseende rakt fram medan hon höll väskan hårt i knäet.
Så satt hon en lång stund men då dörrarna gick upp vid Skanstull fick hennes blick åter liv och hon sökte oroligt bland människornas ansikten. Just som hon tittade förbi mig fick hon syn på den hon hade sökt och hela hennes ansikte sprack upp i ett leende. Hon fick rosor på kinderna och axlarna sjönk sakta ner.
För honom var hon vacker.