att ens liv kan förändras efter
bara ett telefonsamtal är rätt konstigt.
nu är jag översig medveten
om att vare sig jag svarat på telefonen
eller inte hade verkligheten kommit i kapp,
men man kan ju alltid hoppas.
jag önskar att jag inte svarat i telefon
i morses när mamma ringde.
munnen blev torr och
luften försvann
när mamma sa orden "vi har ingen morfar längre"
mitt hjärta dunka i 180
och jag skulle velat lägga mig ner
och skrika det högsta jag kunde.
just nu, när jag bara är inne på ca 36 minuten
av den vetskap att min morfar lämnat världen
dunkar mitt huvudvärk av allt gråt som runnit
samt allt gråt som ännu inte fått komma ut.
jag skulle kunna skriva ut alla våra bästa minnen
men det är skillnad på att läsa ord än befinna sig där, just då
jag kommer sakna alla våra knäppa konversationer,
att alltid ha dig där, att få krama om dig varje gång vi ses.
jag kan inte riktigt sätta orden på vilken otroligt fin människa du var.
du tänkte alltid på andra i första hand
och du visade aldrig din svaghet,
du fick alltid dina medmänniskor
att känna sig älskade och omtyckta
och ditt sinne för humor var oslagbart.
jag kan inte göra något annat än
att hoppas på att vi ses i våra nästa liv
eller att du har det bra vart du än är nu.

jag kommer alltid älska dig och en del av mig dog i mig idag.