Människan är större än gud.
Då vi är av kött och blod.
Då vi har styrka och mod.
Då vi är verklighet.
Då gud bara finns.
Lever i en evighet.
Vi föds och vi dör.
Livet har en mening.
Det är inte bara någonting vi gör.
Vi lever för att leva.
Vi lever för att andas.
Vi lever för att berika, lära och älska varandra.
Gud finns för att finnas.
Han lever för att han kan.
Han lever i ensamhet.
Utan varken sällskapet från kvinna eller man.
Han är bara ett ensamt väsen.
Om han är större än alla oss.
Varför lever han då i ensamhet?
Jo för att han är gud förstås.
Vi människor blir lyckliga av att älskar varandra.
Hur lycklig är gud utan några andra?
Vem älskar han i sin ensamhet?
Ingen vet svaret på det.
Gud är en enstöring.
Han är en ensam varg.
Vem torkar hans tårar?
Vem lugnar honom då han är arg?
Åskan som mullrar och blixtrar som slår ner.
Är det guds ilska som han vill att vi ser?
Regnet som faller.
Är det hans tårar?
Vill han visa oss att han också vet att saker gör ont att det sårar.
Naturkatastrofer som vi drabbas av.
Är det guds avundsjuka som förstör en hel stad?
Gud skapade jorden.
Människan utvecklar den om och om igen.
Vi har gjort till vad den är idag.
Det är vi som med våra egna händer byggt upp stad efter stad.
Det han tittar ner på är inte sitt eget konstverk längre.
Det är människans konst.
Det är våra kontinenter våra länder.
Det är våra städer.
Byggt upp av våra fäder.
Han förbjöd oss att äta av kunskapens frukt.
För han visste att vi var större än han.
Kvinna tillsammans med sin man.
Vi trotsade honom.
Vi struntade i hans raseri.
Vi segrade.
Människan slog sig fri.