Den melodin hörde jag idag.

Men det var många år sedan jag hörde den spelas.
Så idag när jag lyssnade runt på olika radiostationer
så helt plösligt hörde jag igen de underbara tonerna
"Save the last dance for me"...

Och jag kom ihåg precis när jag hörde den spelas på
en dans. En grabb, som jag tyckte mycket om hade gjort
slut med mig kvällen innan. Nästa kväll gick jag till dans-
stället ensam där han och jag hade träffats. Det var både
hans och mitt favoritdansställe. Så jag tänkte what, jag
kör väl racet och går dit, inget annat att göra...

När jag kom dit syntes han inte till. Jag blev uppbjuden...
En gång, fler gånger. Hela tiden sökte mina ögon runt i
lokalen efter honom. Men jag såg honom inte alls...
Det var otroligt mycket folk, så han var kanske där,
bara så att jag missade honom bara, jag hade inte
alls tänkt säga något. Allt var ju slut, jag ville bara
se honom. Fast ärlig talat tänkte jag om han ser
mig igen kanske han ångrar sig...

Och jag var tom invärtes det var, som om jag hade blivit
renspolad inuti, det fanns inget på insidan och huvudet det
var också tomt. Allt jag sa ekade tomt i mig och det kändes,
som om det inte var jag, som talade utan någon annan, som
talade med min röst, den lät så främmande så jag kände
inte igen den alls! Jag hade fått en spökröst!

Och mitt skratt ekade lika främmande, sprucket!

Ibland tog jag handen upp till min mun och kände efter
om den verkligen rörde sig och att jag var den, som talade...

Kvällen gick. Jag hade inte sett honom. Sista dansen
skulle spelas upp, det var damernas. Inte hade jag någon
att bjuda up. Då kom en grabb fram till mig. Då hör jag under
det han talar till mig hur "Save the last dance for me" spelas
och han säger till mig, att han vet att det är damernas, men
han hade inte blivit uppbjuden av någon dam, men han var
glad om jag ville dansa med honom...

Ja sa "Ja tack" och vi dansade ut. Mina ögon letar, men han
syns fortfarande inte till, melodin är lika vacker och lika
underbar att dansa till, men den går emot sitt slut, nu
är det inte många sekunder kvar på den, då känner jag
jag en viss välkänd doft av ett rakvatten, som inte är av
denna världen, som jag skulle jag skulle ha kunnat ha
badat i för att ha honom riktigt nära när han var borta
för alltid för mig och då känner jag en kropp, som nuddar
vid min rygg, doften är rätt jag vet precis vem det är,
som jag har bakom mig det är: Han!

Han måste ha haft ett sent arbetspass just den
kvällen eftersom han dök upp först till sista
dansen...

Så är dansen slut, jag tittar försiktigt bakåt
över min axel, ser hans vackra lockiga hår
ser honom i profil, hur en lock i pannan
faller ner när han tittar på sin dam,
jag ser hans så vackra bruna kind,
jag ser hans långa ögonfrans slå
mot kinden, jag ser honom titta
ner mot henne, jag hör honom säga
med den underbart sköna rösten:
-Får jag följa dig hem? Nästan precis,
som jag hade hört honom säga till mig
så många gånger det senaste året men då:
-Jag följer dig hem!

Jag orkar inte titta på honom mer och
vrider tillbaka huvudet. Och jag hör hans så
välkända muntra steg mot golvet och hennes
ännu gladare trippar smattrar, som spik i mig...
Jag anar att de går nära varandra men jag
vänder mig inte om, jag vågar inte...

Då fryser jag, då darrar jag, då stannar
hela jag av. Min fötter fryser liksom fast
i golvet. Min danskavaljer ser på mig och
säger till mig, vad blek du ser ut, så stel
du har blivit, är du sjuk..

Ja, svarar jag, jag har nog åkt på en förkylning...
Bäst jag jag går hem och lägger mig. Gör du det
säger han. Och du kommer väl hit fler gånger...
Visst sa jag. Det gjorde jag! Men honom såg
jag aldrig mer. Men den, som jag förlorat såg jag
då och då men han såg aldrig mig mer...