det enda jag
kan göra nu

är att blunda

blott då kan jag
se

och känna

det sanna
bakom orden

bakom allt
som blev fel...



det är aldrig
ens fel att
två går
vilse

så som vi
gjorde

en gång...


utan kompass
och karta

hade nog ändå
inte spelat någon
betydande roll

då jag ej har
lokalsinne

och ej heller
tyder kartorna och
kompasserna på
bästa vis...

vilsegången...

blindgångare...

litar liksom
på slumpen

ödet

även om det
mesta

självklart

är upp till
en själv...


men hur ska
jag kunna
lita

på mig själv

igen

när jag
uppenbarligen

hade så fel

människokännare
-jag!?

nej,
tydligen inte....

men jag
känner

ändå

mitt hjärta

säger att

det aldrig
är

fel

det man

gör av

kärlek

hur det än

går...


du gick.....


och jag mår illa

rent fysiskt

den galla du spydde
över mig

lämnar en frän
eftersmak i
min mun....


gör ont


mer än
någonsin...

eller kanske jag

förträngt endel
gammalt

ännu äldre...

nu kan jag
bara

hoppas att

minnet sviker

att hjärnan
strejkar

så jag kan

glömma

det

värsta

och att jag

älskar.....