Medan jag ligger vaken och lyssnar till dånet utifrån havet funderar jag på den filosofiska frågan huruvida det existerade några ljud i världen när ingen fanns som kunde höra. Somliga menar att frågan är irrelevant. Andra hävdar att ljud inte fanns innan någon kunde höra dem.
Men havet fanns och vindarna.
Jag tänker på djuphavslevande fiskar och andra varelser, som saknar ögon. De behöver inga, då de lever i totalt mörker. Den som behöver se, utvecklar ögon. Varför skulle vi ha utvecklat hörselorgan om vi inte behövt dem? Om inga ljud funnits? Är det inte förmätet av oss, att tro att bränningar dånar och fåglar sjunger enbart av den anledningen att vi kan höra dem?
Naturen är vis, den håller jämna steg, så kanske frågan är irrelevant. Men likafullt eggande.
Om en hörande varelse från rymden landade på en tyst planet, skulle då alla ljud med ens explodera i en kaskad av ljudvågor?
Det är inte så. Vad vi kallar verkligheten är i själva verket helt annorlunda, logisk och nyckfull, ogripbar, undflyende. Men ändå?
------
När jag låg i mörkret och lyssnade tyckte jag att väggen öppnade sig som ett fönster i ett undervattensskepp - Kapten Nemos skepp kanske - och bakom ögonlocken såg jag ljuset som strömmar ut ur havet om natten, det ljus som vågorna absorberat under dagen, och jag tänkte på att det är samma ljus som genomlyser, från längst inne i hjärtat av, en djup skog. Ljuset som är den hemliga skatt de mörkaste djupen utsöndrar. Yin och Yang. Om mörker bara är frånvaron av ljus, då existerar heller inget mörker, för det ena kan inte finnas utan det andra. Så vad ser de ögonlösa djuphavsfiskarna där nere i sitt eviga mörker? Om de kunde drömma - och vem säger att de inte kan? - skulle de då drömma om ljuset som skimrar över havsytan?
Vilka färger ser en blindfödd, där inget ljus bryts i några linser?
Är alla sinnesförnimmelser och alla till synes solida ytor manifestationer av hjärnans impulser hos allt levande, så synkroniserade att de bildar en värld som håller samman och inte faller sönder i ett flimmer av strängar och ännu mindre beståndsdelar? En värld som logiskt håller samman och tjänar sina syften - som är att hålla samman och tjäna sina syften - som är..?
Och där någonstans, anar jag, trots allt, det gudomliga.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova.