Ja, jag är ung och kanske dum.
Jag hänger mig fast vid min allra första högvuxna kärlek
och känner hur grenarna i trädet brister under min vikt.

Jag gav honom allt
- allt det som är så svårt att ge när man endast är femton år gammal.

Han gav mig sin själ i utbyte
eller
så tog jag den själv.

Vi åt upp varandras ensamhet.
Den frättes sönder av våra magsyror.

Jag tänker nu.
Jag funderar på vilket som ska bli nästa steg.

Fyra år.
Han och jag har hållit i fyra år.
Många gifter sig efter endast två.

Jag som aldrig har älskat förr.
Jag som älskar,
och som har älskat att älska honom.

Jag vet inte hur det känns när kärleken tar slut.

Ska det göra ont?

Jag har aldrig lärt mig hur man avslutar något
som man har värderat högre än allt annat.

Jag har inte fått undervisning i konsten att sluta älska.

Om jag hade fått det, hade jag förstått vad det är jag känner nu.

Det känns.
Molande, i vågor, som muskelkramp.

Jag visste inte att jag skulle bli den som gick.
Jag trodde alltid att han var den stora och starka.

Bilden har vänts.
Den är upp och ned.
Den är fel, men ändå så smärtsamt rätt.

Jag har svårt att andas vid tanken på honom,
för jag vet att jag drar luften ur hans lungor om jag släpper taget.

Att jag krossar honom.



Och jag vill inte vara en mördare.