så stumt det kan bli
mellan ord
jag aldrig säger
och nuförtiden är så jävla duktig på
att inte ens tänka

ett steg framåt i historien
eller bara en persienn som dragits för

för om jag ska vara ärlig
kan jag inte för mitt liv förstå
hur man kan släppa
bara sådär

det är så tyst i mitt huvud
att jag undrar om jag fortfarande är vid liv

inte ens ett litet brus är kvar
eller kanske alldeles för mycket

jag verkar ha stannat
det verkar som att jag står still

och det är så förbannat skönt
efter en fem år lång jordbävning

jag verkar vara ensam nu

som vanligt

men äntligen tillfreds med det igen
som jag var

innan jag mötte dig