Jag vill vara lätt som en fågel.
Flyga i varje vindpust.
Man drar ner på det nödvändiga.

Maten blir som ens fiende.
Varje gång man ser ett nytt ben,
får man ett lyckorus.

Siffrorna sjunker och sjunker.
Varje gång man sätter foten på vågen vågar man knappt titta.
Rädd för att bli besviken.
Rädd för att siffrorna ska stiga.

Strejkar, ligger som orörlig i min säng.
Allt som ska in ska även bort.
Man bli besatt av den hemska innehållsförteckningen.
Livet cirkulerar kring hur mycket man hatar mat
och hur lite man vill äta den.

Benen sticker fram mer och mer för varje dag.
Ändå ser jag inte resultatet.
Jag hör bara det från andra
och märker att materiellating blir större och större för mig.

Vågar inte äta.
Jag kommer bli tjockare.
Jag kommer inte få plats genom dörrarna.
Och jag vill ju kunna flyga, lätta från marken och flyga iväg.
Tankarna kommer om och om igen är jag verkligen värd detta liv?
Varför är jag en av dessa som har så mycket svårt i livet.
Kämpar!