när jag körde
bilen
på väg nerför
backen
spelades plötsligt
på radion
en sång som jag
inte kunde
slå ifrån mig...

kanhända ett tecken

(även om jag
inte brukar få
sådana
ens när jag
önskat och bett)

men det var något
speciellt med
just den där
sången

som inte sjöngs
av den där mannen
utan av en
kvinna nu

(inte jag men ändå
närapå..)

den handlade om
MITT
liv

just nu

det jag går
igenom....



trots alla svek
och all
ensamhet

i och efter
tvåsamheten..

och jag kände
förnyad
styrka
och ett leende
letade sig till
mina läppar

(och kanske även
ögonen,jag vet
inte
det var mörkt
och jag körde ju..)

men jag känner
trots allt det
svarta

att det kommer
att ordna sig

och jag känner
mig redan
fri...

och jag är
kär!

precis som hon/han
i sången...

(men det kanske
jag tar och berättar
om mer en annan gång;) )