De blodsprängda ögonen lös av vrede.
Jag visste att det inte skulle sluta bra.

Rädslan, paniken växte och växte.
Du sparkade mig i magen, tappade andan.
Det kändes som om det brann i lungorna.
Dimmig syn, blodig pöl på golvet från kniven.
Mer motstånd betydde mer våld.
Hjälplös, rädd och utsatt.
Det sved i hjärtat att ingen trodde mina ord.
Jag visade mitt största ärr efter jag berättat historien, trots det ljög man fortfarande i deras ögon. Det kunde ju vara så mycket som skapat det ärret.
När han förstod vad man gjorde blev man hotad till tystnad.
Fler övertygande ord betydde mer våld och ingen lyssnade.
Och när någon väl gjorde det hände ingenting.
Absolut ingenting.

Han kränkte mig, förnedrade mig.
Alla broar till tryggheten brann upp.
Man kan inte vistas hemma, inte ute. Överallt finner du personer som uppbringar skräck.
Han utrotade mitt självförtroende och byggde upp min skräck för män.
Varje dag är ett helvete.
Varje gång en man passerar snurrar det i huvudet, man bli svimfärdig.
Allt påminner mig om dig och vad du har gjort.
Då gör väl alla män så?

Varje gång man tvingas umgås med en av det andra könet kommer allt tillbaka.
Paniken stiger och rädslan lika så.
Höjer de handen sjunker jag ihop.
Rädd för stryk, rädd för dina grova händer som gjorde vad de ville och ingen satte stopp för det.

Ingen lyssnade. Ingen tycktes förstå mina ord.
När jag väl öppnade mig blev ni som blinda, stumma, döva och handikappade på en och samma gång.
Detta kränkte mitt självförtroende mer och mer.
Då gjorde han väl rätt?

Ingen ser ens hjälplösa skrik och uppmaningar.
Ingen ser ens blodiga, uppskurna armar.
Anorexia kanske bryr någon sig då? Men utan resultat.
Att dö är så mycket enklare än smärtan.

Om han gjorde rätt ville jag verkligen inte vara med om det.
Smärtan skar i mitt hjärta och slet min själ i bitar.

Det var då jag sökte min sista utväg, att begå självmord.