Nu är man ensam igen.
Bland 200 elever finns ingen som bryr sig.
Helt ensam, övergiven och utstött.
Orkar inte lägga energi på det, men det svider.
Ingen stanns där man dagligen kan finna ro och glädje.

Varför är man bara accepterad för den man är i stallet?
Varför överger alla jag trodde var mina vänner mig?

Nu kommer jag stå där ensam.
Immitera stark, modig och självsäker.
Precis som de tidigare nio åren.

Tårarna rinner i ensamheten.
Men någon som du förtjänar inte platsen du hade.
Aldrig mer ska jag lita på folk.

Ensam med tårarna i ögonen.
Ett öppet sår i hjärtat.
Utrotat självförtroende.
Utan någon som lyssnar eller hjälper mig.

Jag ville bli bättre men det är svårt när man är ensam.
Ingen som vill lyssna på en eller tillrättavisa en.
Kanske blir det ett nytt försök att försvinna från
denna hemska värld.
För just nu orkar jag inte mer och ingen finns där.
Där för att övertala mig åt andra hållet.