Hur kommer det sig att vissa stunder i livet stannar kvar livet ut? Inte förbleknar som de flesta stunder livet består av?

Som min konfirmationsdag.

Jag minns hur nervös jag var, när jag satt där under predikstolen. Jag var rädd att jag skulle svimma, så nervös var jag. Medvetet hade jag satt mig längst ut i bänkraden, så att jag skulle kunna smita ut snabbt om jag började känna av susningar i öronen. Jag minns att jag samtidigt var så glad, så förväntansfull. När allt var över, skulle det bli stort kaffekalas hos min moster och morbror som var mina fosterföräldrar då.

Jag svimmade inte. På korten från när jag går ut ur kyrkan har jag rosiga kinder och jag ler och ser så glad ut i mina ögon.

Jag minns att det kom många gäster till kaffekalaset. Blommor och smycken var det jag fick mest av. Jag minns hur otroligt glad jag kände mig. Och så överrumplad, att där var så många som kom för att gratulera mig. Att jag hade så många som tänkte på just mig den här dagen...

Mamma var också med. Deprimerad. Jag fick ont i magen när jag såg henne där, mitt i mitt eget glädjerus. Hon log inte. Tittade misstänksamt på mig den mesta tiden. Det var massor av spänningar i luften så fort mamma var i rummet. Oupplösta konflikter mellan människorna som samlats. Och jag kände av dem, spänningarna. De kändes i min mage. Mitt i min glädje.

Och så det där kortet då. Som blev droppen. När min älskade tant som passade mig så ofta när jag var liten, ville att vi skulle fotograferas tillsammans. Och jag och hon, vi kramar om varandra och vi skrattar gott när vi tittar in i kameran. Jag har kvar kortet, vi är så glada i den stunden, både hon och jag. Hon håller om mig och jag håller om henne och vi skrattar tillsammans.

Det var då mamma bestämde sig för att lämna kalaset. Först skällde hon ut fotografen, sedan alla i rummet och hon såg inte ens på mig. Mamma tog på sig kappan och gick hem. Därför att det inte var hon som blev fotograferad först tillsammans med mig. Utan någon annan.

Det är stunden därefter som egentligen är den där stunden som bitit sig fast så starkt i mitt huvud. Den stunden, när jag ställer mig i köksfönstret hos min morbror och moster och tittar ut på mamma som lämnar mitt konfirmationskalas och ger sig iväg till lägenheten där vi bodde ibland tillsammans, när mamma periodvis var tillräckligt stark för att kunna ta hand om sina barn.

Jag känner mig så fruktansvärt ledsen och samtidigt tom när jag står där i köksfönstret. Jag känner mig så ledsen när jag ser hur ledsen mamma är. Hur hopsjunken hon går där och jag ser samtidigt hur arg hon är. Ledsen och arg på samma gång. Jag tittar efter henne så länge jag kan. Sedan går jag tillbaka till gästerna och kaffekalaset igen.

Många år senare är jag själv mamma och mina barn konfirmeras och vi har kalas hemma. Jag minns min egen konfirmation igen, och jag har så svårt att förstå hur en mamma kan lämna sitt barn på ett sådant sätt en sådan dag i barnets liv.

Jag har så svårt att förstå det. Det enda jag kan förklara det med är att hon inte var frisk. Ändå, så svårt att förstå.

Jag var aldrig arg på mamma för det som hände. Det är jag inte idag heller. Jag känner mig ledsen över det. Hur det var. Över det som hände.

Jag känner mig också ensam. Jag minns känslan av ensamhet där också, när jag ser ut genom köksfönstret. Samtidigt som jag står där och ser mamma lämna kalaset, hör jag hur upprörda släktingarna och de andra människorna är, hur arga de är på mamma för det hon gör. Och jag står tyst i fönstret och tittar ut.

Alla känslor där inne i mig just då... Jag tycker ju om mamma också, jag älskar henne. Så som barn älskar sina föräldrar, vad än de hittar på. Jag känner mig osäker på om jag ska följa efter mamma hem, fast hon är ju så arg just nu, därför tvekar jag.... eller om jag ska stanna kvar... hos mina vänner som snart är glada igen... och det är ju mitt konfirmationskalas...

Ensamhet...

Den känslan får jag fortfarande i mig när jag tänker tillbaka på den här dagen.

Ensamhet...

Och ledsenhet...

Blandat med glädjen.