|
|
Kapseln är där den öppnas
inte möjligt mäta ett
ansikte
skilja vattnet från
regnet
det är stommen jag
älskar
fogen i bäckenskålen
järnet innanför
fågelrosen
de yttersta genomlysta benen i
dina fingrar
fadern havande
han som hade ett nätt utmejslat
steg när han fortfarande sprang
gråter nu i det fotsida linnet
luften kornig
av damm och
skrift
munnen
det äldsta hos
mig
läpparna som söker över
dina bröst
på kvällen lägger Lina sin tand i ett
glas med vatten
ställer det bredvid sängen
allt ryms innanför runans
båge
som det avlidna också har livets vanligaste
blodgrupp
stenen
ännu grov i den ovala
strömmen
längre upp flyter ljus
bröd in i axet
Fri vers
av
Ulf Lagerholm
Läst 1093 gånger
Publicerad 2010-04-12 10:10
|
|
|
Maria Zena Viklund
jag darrar vid orden, som när något mjukt och silkeslent rinner mellan ens fingrar och man vill fånga det läga det mot sin hud och andas det, så känns dina ord som något alldeles speciellt och skört, man vill läsa varje ord försiktigt så de inte går sönder, dig kan man inte läsa grovt och vårdslöst utan med ett hjärta som vågar sig in under ytan, annars har man inte förstått storheten i dina ord, tack Ulf för något alldeles speciellt vackert!
2010-04-16
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
I mitt tycke en rent lysande dikt. Den första strofen sätter en härlig, oändlig, ton över dikten. Nej, det går inte att skilja vattnet från regnet än mera än att det går att skilja själen från anden. Det är samma vara och essens. Kanske kan man mäta ett ansikte med linjaler eller onödiga värderingar, men inte med denna oändliga, och ytterst kärleksfulla, lins genom vilken man ser att alla ansikten är livsmirakel i sig.
Jag uppskattar, som så ofta i dina dikter, hur du i andra strofen sedan lyckas jorda det oändliga. Helt plötsligt få vi en stark och djup förankring i livets och människans benstomme. Livet som vi lever en stund, med faderns glädje och sorg, med munnen som leker med bröstvårtan, och med gummans tand och minnen och ensamhet.
Ja, allt detta ryms i enheten, likt i din poesi. De utav människans målade gränser suddas sakta men säkert ut. Man anar hur, i enheten, hur ande och kropp, likt livet och döden, är del av samma rörelse. Hur stenen och ljuset och axet blott vibrerar på olika våglängder i denna livsdans. Och hur fadern, gumman, mannen, likt den som dog, finns inom ett och samma sammanhang.
Det är i sanning en ynnest att få läsa dessa rader igen. Det finns något inom mig som blir tjurig och tvär över att omkommentera ompubliceringar. Men den delen av mig som är lite vidare, och aningen klokare, den känner just nu blott tacksamhet.
2010-04-15
|
|
|
|
erkki
Ja, den är värd att läsas. Uppenbarligen. Den engagerar som få andra dikter här. Den mängd kommentarer som finns vittnar om goda kvaliteter, även om jag inte själv får djupa känslor, eller olika bilder som andra förnimmer. Där har jag en brist. Inte verket. Jag vill dock kommentera den helhet som dikten - med sina kommentarer utgör. Dikten ska tillerkännas respekt. (Annars kan man ju läsa text-tv). Om inte, så ska det finnas något stötande i den, och den tolkningen känns mycket avlägsen, även om jag visst tycker att ett ansikte kan mätas. Ett sådan åsikt är dock irrelevant, då verket är mycket abstrakt. De bilder som Ulf haft, när han skrev den, kan ju vara helt annorlunda än de inre bilder som olika läsare får. Därför tycker jag också att den debatt som omger verket ska föras i en positiv och respektfull anda, även om ändringsförslag ju måste tillåtas i ett kommentarsfält.
2010-04-14
|
|
|
|
Gunnar Hilén
apropå några av kommentarerna...om man betraktar poetens ansikte så lyser det inte bara av nåd utan även av sorg...den här människan kanske gräver långt under alla fulorden för han kan dom så bra redan...till förbannelsens gräns...där händer nåt...där vänder det...och ögonen ser uppåt igen...allt som finns ska få finnas sådant det ÄR...inte som det skulle kunna vara...det vet varje barn...vill man läsa fulord kan man vända sig till undertecknad till exempel...jag är inte färdig med dom än. En helt schysst dikt det här ! Jag tycker det är roligt att känna igen vem som skriver vad...bara genom att läsa texten...människans poetiska bomärke...som att gå på en utställning och bara ropa till liksom.."ja men titta där är han igen den gamle kanaljen..."
2010-04-14
|
|
|
|
Bodil Sandberg
Sannerligen har du ett fantastiskt språk Ulf!!!jag njuter till fullo dessa oerhört vackra varma mjukt pulserande rader!
det är stommen jag älskar
fogen i bäckenskålen
järnet innanför
fågelrosen - så otroligt fint!!!
applåder jag tycker du är en enastående poet!!!
2010-04-14
|
|
|
|
Jan Simonsson
inte möjligt mäta ett
ansikte
Så sant, så sant. Inte heller möjligt att mäta en dikt, bara drabbas av den och alla dess bilder.
2010-04-14
|
|
|
|
Melona
"inte möjligt mäta ett
ansikte
skilja vattnet från
regnet
det är stommen jag
älskar"
fan vad fint.
2010-04-14
|
|
|
|
Monika A Mirsch
Många är de associationer, förnimmelser, syner som din dikt framkallar hos mig - vackra formationer väcker redan upplevt till minnes - och jag stiger genom din dikt in i min verklighet men genom en ny dörr som du öppnat
2010-04-12
|
|
|
|
Elaine.S
Livet träder in och ut i dina ord eller tvärtom. Sårbart och känsligt
i allt vad som ärvs och sätts samman i livets tid. Som om alla och allt är ett, och på så sätt beroende av varandra, från begynnelsen till slutet. Ja, det är vad orden säger mig...och det var en uppskattad läsning.
Du skriver poesi som ger lite huvudbry, som får sinnen att vakna.
Allt är inte självklart men ordens sammansättning äger något visst. Du slipar dina ord briljant!!
2010-04-12
|
|
|
|
Milena Jesenska
När det som är vackert i ett språk, är just vackert. Utan slöseri av förfulande detaljer. Tack.
2010-04-12
|
|
|
|
Erik E Smith
En dikt som för mig är strålande vacker naturlyrik.
I min gistna ålder slås jag docker av strängars rörelse när jag läser detta och fylls av tacksamhet där balansen i de väl avvägda orden för mig synes som en enda stor hyllning till den vackra skapelsen.
Tack för detta sköna ögonblick
2010-04-12
|
|
|
|
Berit Robin Lagerholm
Försvarar Ulf??
Fattar nada??
Behöver han försvaras??
Jag försvarar ett poetiskt verk!!
Respekten för ett Poetiskt alster!!
...samt konstruktiv "opersonlig" textrespons!!
2010-04-12
|
|
|
|
Per Teofilusson
Å herregud Berit, inte kan du väl på allvar mena det du nedan säger (annat än i förälskelsens skimmer, vilket ingen kan ta ifrån en annan mänska). Tro fan det att folk (läs: arbetarklass, pojkar i alla åldrar) inte vågar läsa poesi med denna din slags resonemang! Och: behöver Poeten/poeterna skyddas? Varför i sådana fall?
2010-04-12
|
|
|
|
Berit Robin Lagerholm
Just i det nuet en dikt skrives, i ögonblicket och upplevelsen, i ordens omfamning och avkännandet, i frigörandet och skapandet är det poetens, skribentens ägandes målandes sinnesvärld. Ingen annan hava tillträde.
En poetiskt integritetens huvudbägare fyllt av poesins bilder och toner samt ägovidd och besiktning i inkapslat rum äges till fullo av en poet.
Den sekunden ett alster publiceras är den läsarens och upplevarens tillskansade egendom med vördnad. Där respekten för vördnaden även är att känna av poeten.
Ulf en oerhört vacker dikt fylld av livets kretsgång och vackra livsstigar. En skapelsens lovsång med dina ord i all ödmjukhet.
"En öppnad kapsel"
"Det är stommen" jag älskar och Linas tand i helheten av det fullkomliga.
2010-04-12
|
|
|
|
Caprice!
Förra gången hade jag en ganska bra kommentar på den här - nu sitter jag mest och gapar... av förundran. Återigen förtrollad av ditt vackra, precisa språk. Nej, ett ansikte är aldrig mätbart, inte ens om det vore förlamat... Slutet känns som både som ett försök att krypa tillbaka in i livmodern och ett fullgånget kretslopp, om än omvänt.
Tack för att du lade ut den igen! En av dina finaste, tycker jag. Full av en sorts konstaterande ömhet. Hmm... jag hade visst en del att säga även nu. ;-)
2010-04-12
|
|
|
|
stenen/ Yv Ericsson
jag tycker "fågelros" var det fulord som Per efterlyser. och det räcker för min del. tycker fulord ger en prettentiös bild som känns dammigt.
Tycker din dikt har en vacker klang, som regn i vatten. Tack.
2010-04-12
|
|
|
|
Per Teofilusson
Konsten är för långt från vardagens evinnerliga sot och sken, hörde jag ngn mena igår på tv. Din konst skulle må bra av ett och annat fulord.
2010-04-12
|
|
|
Nästa text
Föregående
Ulf Lagerholm
|
