För en poet vet
och kan minsann
hur man skall få till
orden så de bränner och tar
och vet att man sen skriver av dem och dem spar
och på ett hemligt men kärt ställe man sen har dem i förvar
och då och då tar fram dem och läser och tittar och njuter
och är det vackert eller sorgligt spelar det ingen roll
för på känslorna har man sen ingen koll
då man bara rakt ut, som ett barn tjuter
och folk, som inte fattar poesins magi eller dragskraft
förstår inte ett dyft, säger bara, Gud vilket snyft
och säger att de trodde att jag var en klok person
som inte föll för en sån poetande aktion
vars uppdrag var att behaga med skrivdon
men det är ju så jag gör
jag faller direkt för, en vacker vers, som en kägla
och jag bara önskar fler verser, som mig ännu
bättre och vackare kan prägla...