I dag mötte jag en liten pojke han hette Kalle och stod på perongen med sin mamma han kanske var fyra år och hans ögon lyste av nyfikenhet där han satt på bänken med sin mamma och väntade på tåget. Hans nyfikenhet visste inga gränser och han kunde inte hålla sig utan frågade med iver i sin röst "Vad heter du"? Jag svarade att "jag heter Kristina." Sen berättade han om tåget han skulle få åka med och om Dinosaurierna han hade hemma den lila var den finaste tyckte han. Jag lyssnade och kommenterade hans berättelse med lite frågor om hans dionosaurier. Hans mamma log åt honom och hans berättelse. Det är så barn ska ha det. Utrymme för nyfikenhet och berättelser och fantasier och med en mamma som ler.

Lycklig klev jag på tåget och log inom mig åt pojken Kalle och hans berättelse, plötsligt mindes jag en annan pojke en annan tid och på en annan plats. Det var en liten kille som hette Niklas och som varje morgon kom med taxi till särskolan där jag jobbade. En liten tanig pojke på åtta år som hade skizofreni.Ett sånt vackert barn men så skadad i sitt psyke. Han var så lugn men fick ibland raseri utbrott och rev ner alla blommorna i fönstret, sedan frågade han förtvivlat rakt ut i klassrummet. "Varför gjorde Niklas så"?

Älskade barn tänker jag nu. Ditt JAG var så kluvet och du var så fylld av ilska som inte kunde få utlopp på annat sätt än att du förstörde blommorna i fönstret. Jag kunde inte hjälpa dig i din förtvivlan annat än trösta och sopa upp blomjorden som låg på golvet som ett monument över din trasighet.

Jag undrar hur du har det i dag kära Nicklas?Om ditt JAG har helats om du är fri. Jag vill så gjärna tro att du fått bra hjälp och att du fått bukt med dina Demoner. Du satte spår i mig och jag glömmer aldrig dig och dina vänner där på särskolan ni var och är underbara och ni gav mig perspektiv på att lidande inte bara drabbar vuxna att bära på. Det gör fortfarande ont i mig när jag minns din fråga "Varför gjorde Niklas så"?