På din första sommardag kom du till
mig med en bukett. Jag såg dig på
långt håll. Maskrosorna, som du
hade plockat de spretade åt alla
håll. Buketten hängde och slängde
när du gick emot mig.

Jag såg att du höll hårt om buketten.
Trots det så tappade du blommor de
låg, som ett långt halsband efter dig.
Men du märkte det inte du hade fullt
sjå med att hålla ordning i buketten.

Men det var inte lätt att hålla i den för
skaften var olika långa. Ja en del hade
inga skaft alls. Inte ens lätt för en vuxen
att hålla reda på en sån sprattelglad bukett!

Men du kom fram med buketten. Jag sträckte fram
mina båda händer och du välte ut blommorna över
mina händer och log med hela ansiktet och jag
förstod att du väntade bara på vad jag skulle säga...

Och vad sa jag då? Jo!

Så vackra! Så fina! De passar ju precis i min vas.
Vilken tur att du plockade just sådana blommor
som jag ville ha där.

Då såg jag att en kvinna stannade bredvid mig, hon sa:
-Jag såg dig på långt. håll Och ju närmre jag kom desto
mer såg jag hur det lyste i ditt ansikte. Så jag måste
bara se vad det var, som du tittade på så...

Det måste ju vara något otroligt fint med det leendet
som du hade tänkte jag. Men nu ser jag att det är
ju bara ogräs! Håller du på och rensar i landet...
På dig såg det ju ut, som om du hade fått en ros minst...

Där avbröt jag "ladyn" och sa:
-Visst du har alldeles rätt. Det är rosor jag har fått!
Men jag har tappat namnet på dem. Men ett är säkert
ros-nånting ingår i namnet. Tänk att du är sååå duktig
på blommor. Det måste du ju bara vara, för du såg ju
vad jag hade fått på långt håll. Och bra syn har du ju
också då... Du, sa jag under tiden, som jag samlade
ihop min ROSENBUKETT, barnen har slarvat bort
sin älsklingsboll, när du nu är här, som har en så
bra syn, kunde vi få använda den ett tag, så hade
vi säkert hittat deras boll fort...

Så tittade jag upp och...

Då såg jag ryggen på henne...

Sen minns jag aldrig att jag såg henne någon mer gång...