~¤~

Ett knivblad av kall luft försöker att baxa upp
bussens fönster. Vårlandskapet
kan inte stängas ute. Dörren till muggen
fortsätter att slå. Vi är några stycken:
en hög kvinna eller med lång fylla i slitna jeans,
en spanskamerikansk försäljare, och, framför,
en svart kvinna insvept i sin överrock.
Tomheten skänker en sällskaplig aura
genom dessa nordliga byar – återkommande,
men viktiga med sina små åtskillnader
i sädesfält, vidsträckta trädgårdar med tvätt, gamla maskiner –
     där människor lever
med landsvägens tålamod och raklång visshet.

Ibland känner jag att ibland
så ger sig Musan av, Musan ger sig av från Amerika.
Hennes trötta anlete är trött på järnets fält,
dess ögonhålor sjunger Appalachernas gruvor,
hon är en krittunn gruvarbetarfru med knotiga armbågar,
hennes halssenor spända som banjosträngar,
hon som en gång var en fräknig palominohäst med en flickas man
galopperande längs blå ängder klickeri-klackeri,
stirrande ner mot en trädbedövad sommarsjö,
då alla mossiga såddkalendrar var sanna.

Avfärden kommer över mig med rök
från fabriker i fjärran.

Men vore pilträden lyror, de krukfettsbringande
     solfjäderspilträden
med ren översättning av vatten till sång,
vore staren lika hjärtnupen som näktergalen,
vars sorg stiger mot det hägrande åskmolnet
över Catskillsbergen, vad skulle då deras melodi vara?
Vårens kullar är fläckiga av solen, de vitkyska
     ladorna blixtrar förbi
genom de avskärmande träden hennes dröms vigör,
liksom en bro av vitt plank över en bäck stridande vit.
Klara bilder! Direkta som era döttrars
på det sätt som deras klara blick möter din stirrande,
odiskutabel och fatal –
nej, den är mer sensuell.
Jag är förälskad i Amerika.

Jag måste de kalla småstenar från vårens källa
lägga uppå min tunga så att jag lär mig hennes språk,
att tala som björken och aspen tillitsfullt.
Jag skall knacka på den blivna änkans dörr
i en av dessa byar
där hon skall mottaga mig likt en bred och öppen ängd,
likt det blå mellanrummet mellan bergen,
och hålla sina armar vid sina nedbrutna armbågar
svepa det fuktiga håret från pannan
lika varmt som bröd eller hemkomsten.

Derek Walcott 1981

L Patrik WJ svensk version 20/04/10

Översättningar & Renderingar
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3479