Hur kunde min själ gå så vilse
virra på stigen som inte leder någonstans
när jag bara behövt gå runt hörnet för att hitta mig själv.

Nu andas jag lättare, skrattet har återvänt
ljudligt och befriande skrattar jag högt
just för att bevisa att det går att göra det igen

Inget är någonsin så förlorat som man tror
det har bara gömt sig bakom molnen
men dom viker undan och i ett befriat andetag

Ser jag solen och
bara skrattar
så hjärtligt

lyckligt


lycklig igen