Jag är draken I alla sagor....jag är sagans metapersonlighet. Jag är den som dör gång på gång, genomborrad, den genomborrade.....jag borde egentligen heta “Sebanja”. Men det gör jag inte, jag heter för det mesta kort och gott draken, och det är så det räcker. Ingen bekymmrar sig om att fråga sig vem draken egentligen är...jag är ondskan personifierad. Eller kanske ändå inte, någon kanske trots allt minns draken elliot. Den snälla godmodiga draken som hjälpte den hemlösa pojken. Draken som räddade fyren den natten då vindarna blåste ovanligt starkt och segelfartygen styrde nära de farliga revlarna..vid det tillfället var det bara drakens eld som hjälpte. Vanlig eld förmådde ingenting mot värdets gudar..Ellio är för övrigt ett undantag.....men det är någonting med elden just....något onämnt men ändå närvarande. Den tycks vara varmare än vanlig eld, men inte bara det, själva elden som sådan besitte magiska egenskaper. Så till exempel var det drakeld som höll dödsätarna på avstånde då Harry Potter flydde ifrån Privet Drive nummer 9...Inte för att någon någons gågn tackade för det. Nej, dom bara fortsatte att göra sina handskar och rockar I drakskinn, offrande drake efter drake på sin högmodsaltare.
Det är inte så konstigt att en drake tillsist kan tröttna på alltihopa, en drake kanske borde tröttna på alltihopa. Precis som jag gjort. Det är därför jag nu sitter här, en sagans eviga looser undangömd I människornas värld. Närmare bestämmt I en källare på andra sidan älven. Ett raffinaderi I ryggen, en golfbana till sköld. Träväggar mot kylan. Du kanske tycker att det låter konstigt att en drake kan bo I ett trähus. Men det är egentligen ganska lätt, det gäller att avhålla sig från att använda elden....så enkelt är det. Vi drackar bär elden...det är vi som bär den, ljuset, elden, vi är dom enda som gör det. Eldens förvaltare är vi.
Det finns inte mycket här. En säng, en stol, ett bord. Väggarna är klädda med storbloommiga tapeter som flagnat på sina ställen. Det finns ett speciellt hörn där tapetern är mycket lik en prinsessa jag en gång kände. Det är inte tänkt så, men slumpensmystik har på något sätt ordnat det så. Det enda ljuset som finns är en elektrisklampa som står mitt på bordet. Ifårn lampen löper två trådar under dörren och ut I det fria. Det är jag själv som har dragit dom två trådarna. En natt när gatan verkade ovanligt tömd på innehåll vågade jag mig ut. För att lägga trådarn på ledningarna därutanför. Så nu har jag både ljus och värme för det är en glödlampa....(6% ni vet....nåjag det spelar egentligen ingen roll). Skulle någon få för sig att granska elräkningarna för huset skulle dom kanske märka att det förbrukas mer el här än vad som är förväntat för antalet lägenheter. Men så länge inte det händer glider dagarna förbi mig obemärkt. Så länge inte det händer kommer jag att stanna här, och jag har tid. Drakar blir inte gamla som människor, drakar lever länge, mycket länge, för mig finnd det ocenaer av tid att ösa ur. Du skulle få svindel om du stod vid det tidshavet. Människor kan inte hantera tid som vi drakar. Deras existens bygger på att livet är kort, förgängligt. Det är därför dom alltid har bråttom, det är därför dom alltid måste uträtta något. Vi drakar lever inte under det oket, vi drakar tillhör ett uråldrigt släkte där tiden är lättare, lätt som luft.

Många männskor tror att sagan är någonting som är separerat ifrån deras värld. Det stämmer också in på de människor som bor I huset ovanför mig. Dom skulle bli förvånade om dom vetat att det bodde en livslevande drake bara några meter under deras fötter. Och du skulle själv bli förvånad om du vetat hur många av oss det egentligen finns I en vanlig stad av Göteborgs storlek. Hundratals och då pratar vi bara om drakar. Hela stan kryllar av avhoppade sagoväsen. Tomtar, älvor, troll. Listan kan göras lång. Du kansek tycker att det är konstigt att du I så fall aldrig har sett någon av oss.
Det är en fråga om rätt sinnestämmning, dom flesta människor har den inte. Och de som har den blir allt färre. Barnen är ett undantag. Om jag någon gång vågar mig ut ser jag alltid till att undvika barn. Under ett oförsiktigt ögonblick skrämde jag en gång en hel förskola ifrån en lekplats I Majorna mitt framför förskolelärarnas förvånade ögon. “Drake, drake” skrek dom och sprang I panik. Det kallades ett slags masspsykos eftreråt. Ingen trodde såklart på barnens historie om att det hade gått förbi en livslevande drake som tittat på dem med ondskefulla ögon, så man fick hitta på en mer passande förklaring. För övrigt var det inte min mening att skrämma barnen, men det brukar alltid bli så. Själv tycker jag inte att min blick är ond. Inte heller tycker jag att jag är särskilt ondskefull. Jag har aldrig dödat någon som inte försökt döda. Tvärtom har jag försökt att hjälpa människorna så gott jag kunnat, men det har nästan alltid slutat med att jag blivet tvingad att fly. Inte för att jag egentligen skulle behöva fly, men jag dödar inte gärna I onödan och aldrig för nöjes skull.
Vem är vi förutom ovärldens blickar på oss?
Det är dom blickarna som har förpassat mig till denna källare. Det är dom blickarna som gör att jag ogärna ger mig ut I dagsljus och aldrig när det finns människor på gatan. Det finns ingen kärna, vi är bara skal på skal som kläs av att lämnas blottad.

Du kanske tycker att min tillvaro verkar torftig. Att ett sådant liv inte är värt att leva. Men då glömmer du igen skillnade mellan drakar och människor. Tiden för oss är helt olika. Jag bidar min tid. För vi drakar vet att det en gång kommer att komma en tid utan människor då jorden kommer att ligga öde, sönderbränd. En tid då mänsklig drakelden förtärt allt levande allt levande förutom oss drakar. Det är vi som bär elden, nämnde jag det? I väntan på den dagen sitter jag vid min lampa, ser på mina tapeter, smyger ut I min nattliga ensamhets ensamhet.