Han tog ett djupt andetag, och lyfte relativt stadigt sin högra fot och placerade den på den gungande träplankan Tankarna far febrilt runt, och han försökte greppa känslan av att kunna räkna ner sekunderna tills han skulle dö. Inte för att det direkt gjorde någon skillnad, snart skulle det ändå vara för sent…

Men det var inte synd om honom, han hade valt detta öde själv. Sekunden han hade blivit tillfångatagen hade det stått klart för honom att han skulle överleva, utan problem, på ett kort villkor:

Följ deras krav. Lyssna på deras order. Vik dig för deras ondskefulla ideologi. Bli en av dem.. Mannen var väl förtrogen med dessa villkor, och precis lika förtrogen med det faktum att han aldrig någonsin skulle gå med på dem.


Han tog ytterligare några steg på plankan. Han gick sakta, men med total sinnesnärvaro och inte den minsta antydan till tvekan. Trots allt gick han ju frivilligt, det fanns ingen som tvingade honom, ingen som puttade på honom. De från början högljudda hejarklackarna hade osäkert tystnat när de upptäckt att han inte gjorde något som helst motstånd.
”Jag har två alternativ”, tänkte mannen. ”Jag kan låta dem döda min kropp, eller ta livet av min egen själ. Jag tänker aldrig låta dem få min själ.”

Han fortsatte gå med lugna och bestämda steg. Rak i ryggen och med huvudet hållet högt. Sanningen var att mannen inte ville dö, han var ingen martyr och det han gjorde gjorde han inte utav varken stolthet eller princip. Han gjorde det utav ren kärlek till det han visste var rätt. En rättvisans kärlek som låg djupare hos honom än hans eget liv. Ingen skulle någonsin få veta vad som hänt, hur han dött eller varför. Men det handlade inte om det. Han var tvungen att följa sitt hjärta, han var tvungen att handla rätt.


Mannen tittade upp mot himlen, kastade en flyktig tanke åt den perfekta stillheten i en molnig eftermiddag, tog ett sista djupt andetag… Sedan föll han.