Nu försvinner ljudet
luften och ljuset förbereder sig för
en natt i melankolins tecken

en natt utan högljudda röster och skratt
dörrarna är stängda, och de långsamma tankarna
om meningen,

hinner ifatt

jag släcker ljuset och låter mig omfamnas
av verklighetens famn
faktumets vassa knivar
låter dem tränga in i mig, djupt, hårt
och beröva mitt samvetes oskuld

som så många gånger förut

jag står inte längre emot
det våldsamma grepp som de
depressiva tankarna vill slå om mig med
varenda natt

Jag välkomnar dem. Inte som monster
men som det de är.

Tankar.

och Ingenting annat än tankar

och min verklighet
överskrider deras kraft.

och när jag inte längre låter mig
nedslås
av dessa normala tankegångar
blir de inte längre heller
farliga för mig.

Deras innan svidande slag,
blir ömma kyssar
deras blödande hugg
till smekningar

och jag är inte längre rädd
för att må dåligt.

för jag vet

att jag kommer må bra igen




/L. a.