Med världens bästa familj
I en underbar skola, på väg mot ett utbildat liv
med de tryggaste, bästa och ärligaste vänner någon kan önska sig

med en slags, lagom osäkerhet
spänning, trygghet, äventyr och schemalagda föreläsningar
mitt i ett liv, som med två enkla ord inte bättre kan beskrivas
än som Ren Lycka

där

inuti allt det

sitter jag och gråter.

Där sitter jag och tvivlar, ältar, tänker, hatar, älskar
som nån jävla grönsakssoppa med arsenik i.

Jag har allt jag behöver
jag kan få allt jag vill
jag tror på frihet, och vet att jag har den med mig
Men ändå är jag girig efter något annat, något större, något
mer.

Är det för att jag är ett i-landsbarn?
Är jag förgiftad av en västerländskt tro på materialistisk lycka
mentalt dödad av girighet, förlamad från tanken att andra har det sämre…

Eller tvivlar jag,
längtar jag, kanhända


för att jag är människa?