Du krälar.
Sakta tar du dig framåt på din mage.
I smutsen släpar du dig till din destination.
Du är slemmig.
Ingen vill ta i dig.
Ingen vill smeka dig.
Ingen visar dig ömhet.
För du är inte älskad.
För du är ful.
Du är en parasit.
En parasit som livnär sig på det som är vackert.
Förstör det.
Blommor.
Växter.
Blad.
Du är en obetydlig insekt.
Folk vill utrota dig.
För du är oönskad i våra liv.
Vi dödar dig.
Vi dödar dig med konstgjorda preparat designat för att döda såna som du.
Försöker hitta det mest effektiva sättet för att du ska dö.
Så oönskad är du.
Men det kommer inte alltid att förbli så.
En dag.
En dag bestämmer du dig för att du fått nog.
En dag bestämmer du dig för att dö.
Självmord.
Du ska dö och födas på nytt.
Du virkar dig din egen kista.
Av silkeslena trådar.
En dag bryter du dig ut från den kistan.
För en dag har du återuppstått.
Du krälar inte längre på din mage.
Nej
du flyger.
Svävar graciöst.
Dina vingar är tunna.
Tunna konstverk.
Du är ett konstverk.
Vi vågar inte beröra dig.
Av rädslan för att förstöra något så skört och vackert.
Vi står bara och iakttar och beundrar dig.
Då du svävar i solskenet över en sommaräng.
Våra ögon livnär sig på din skönhet.
Av avundad önskar vi att vi vore som du.
Att vi också vore lika
Vackra
Graciösa
Lätta.
För med lätta vingar svävar du.
Medan våra tunga kroppar håller oss bundna till marken.
Ingen kista i världen kan ge oss vingar.
Bara döden kan ge oss frihet.
Vi dödar dig.
För att bevara din skönhet.
Vi spetsar dig.
Vi penetrerar din vackra kropp med sylvassa nålar.
Vi ramar in dig.
För att du inte ska fly.
På grund av din skönhet.
Så hindrar vi dig från frihet.
Vi håller dig fånge.
Uppradad.
I stora samlingar.
Från att ha varit jagad.
Så blir du eftertraktad.
Från att ha varit en parasit.
Så blir du ett konstverk som pryder våra väggar.
Du är nu oföränderlig.
Du är nu för alltid.
Metamorfos
Från det du var.
Till det du är idag.