i natthimlens vidöppna gap,
där månens vita kropp, bryter sig
genom de kolsvarta molnen,
och lyser upp med sitt iskalla sken,
en främmande ny värld.
En värld av okända under,
en värld av otänkbara upplevelser,
som kryper och krälar, sig fram
ur mörkrets kanter och hörn.
Väcker de mest fruktade och
frestande lustar.
Det ylar och gormar, river
och sliter med en kraft så
stor så djup, att även den mest
trogna börjar vrida och vända sig,
i sitt trygga bo.
mörka skuggor, främmande närvaron,
smeker och kysser, biter och drar.
dess viskningar så envist lockar, att som
Marionettdockor, vandrar de sovande
Och följer som en hund in
I dess kalla famn.
Deras oskyldiga liv, deras trygga sömn
Slocknar sakta och brutalt, när ett grepp
Av iskalla fingrar, och sylvassa tänder,
Tränger sig in i deras kropp, och varma och röda
Droppar sprider sig ut på de tysta gatorna,
Där ett ekande skrik sakta tunnas ut som
Smält smör.
Det enorma klocktornets stela klang,
Ekar över den sovande staden.
Skuggorna drar sig tillbaka in i mörkret,
Mätt och belåten, deras närvaron försvinner,
Med månens kalla sken, och somnar in i jordens
Trygga grav.
När solens strålar nuddar horisontens krona,
Och väcker världen på nytt,
Vaknar de sovande med ett ansikte blekt
av okänd skräck.